Precisely fifty-three years since the music supposedly died,

TEN REASONS WHY
BUDDY HOLLY
STILL MATTERS

1. THE CHIRPING CRICKETS

Buddy Holly, alongside rhythm guitarist Niki Sullivan, bassist Joe B. Mauldin, and drummist-extraordinaire Jerry Allison, formed the immaculately suited, fully self-contained singing/songwriting template upon which some of the greatest pop-rock bands since, from those Beatles most obviously on down, were inextricably linked at the hip.

2. BUDDY’S BUDDY

When no less than that up-coming King of Western Bop Elvis Presley first blew into Lubbock, Texas on tour in 1955, Buddy Holly was not only right there in the front row cheering him on, but afterwards appointed himself the Hillbilly Cat’s exclusive host, guide and confidant for the ensuing sixteen hours. Duly inspired, Buddy immediately revamped his burgeoning Crickets from an alt.-bluegrass combo into Lubbock’s very own Elvis, Scotty and Bill …so successfully so, in fact, that several months later, when Elvis triumphantly returned to town, Buddy Holly had graduated from mere tour guide status to that of official on-stage opening act.

3. LEARNING THE GAME

After somehow failing to impress the usually infallible Owen Bradley with That’ll Be The Day at a 1956 demo session, Buddy drove one thousand miles from Nashville to the Clovis, New Mexico studios of Norman Petty, where over the next eighteen months they turned a simple two-track facility into an audio workshop/lab from which came not only the look and attitude, but the very sounds of the 1960’s to come.

4. LISTEN TO ME

It may have lasted only twenty-five days, but when Buddy and his Crickets toured the United Kingdom in the spring of 1958, those watching closely and taking serious notes for future use were, amongst thousands of others, John Lennon and Paul McCartney (whose first-ever recording was a near note-perfect That’ll Be The Day shortly afterwards), Mick Jagger and Keith Richards (the former already proud owner of the Chirping Crickets album), Graham Nash and Allan Clarke (who soon grew their two-man Everlys act into the full, named-in-guess-who’s-honor Hollies), and pioneering British record producer Joe Meek …who subsequently became so obsessed over Holly that he not only killed his landlady, but himself on the eighth anniversary of Buddy’s own tragic demise.

5. NOT FADE AWAY

It did indeed take a Buddy Holly composition to first put The Rolling Stones securely into the American hit parade with, at the very height of Beatlemania, Lennon / McCartney’s I Wanna Be Your Man unceremoniously relegated to the single’s B-side! And speaking of whom…

6. WORDS OF LOVE

Buddy wrote the best song on the Beatles VI album; and, come to think of it, maybe even on Beatles For Sale.

7. FOOL’S PARADISE

Buddy’s wealth of songs have proven so adaptable, durable and downright sturdy as to withstand covers from the likes of Rush (who also debuted on seven-inch vinyl with Not Fade Away I kid you not), the Grateful Dead, The Knack and even Linda Ronstadt. Not to mention It’s So Easy (-Off oven cleaner) and Oh Boy becoming “Oh, Buick!” television jingles at the behest of Holly’s supposedly sympathetic publishing magnate Sir Paul McC.

8. MAYBE BABY

Years before he was to become the serial tragic clown of television reality programming, that perennially short-pant-legged dust storm known as Gary Busey deservedly nabbed an Oscar nomination for his title role in 1978’s Buddy Holly Story. Now while its script may have taken inexcusable Hollywood shortcuts in recounting our hero’s life and music, at least Gary, alongside co-stars Don Stroud and Charles Martin Smith, became pretty damn garage-worthy Crickets all over the film’s soundtrack, performing as close to live whenever possible before the unforgiving cameras.

9. CRYING, WAITING, HOPING

Weeks before his last-ever tour, Buddy sang several song sketches into a tape recorder in his Greenwich Village apartment for what turned out to be posterity, with covers of Ray Charles (!), Bing Crosby (!!), plus his own final compositions. Exquisite guitar-and-voice-only recordings, they are far more than simply “unplugged.” They are sublime, heartbreaking, and totally unique. As with most things Holly.

10. STANDING IN THE DOORWAY

”And I just want to say that when I was sixteen or seventeen years old, I went to see Buddy Holly play at Duluth National Guard Armory and I was three feet away from him. And he looked at me. And I just have some sort of feeling that he was — I don’t know how or why — but I know he was with us all the time we were making this record in some kind of way.”

— Bob Dylan, 1998 Grammy Awards acceptance speech for Album of the Year Time Out Of Mind.

For more Buddy Holly visit Gary’s earlier article.

by Gary Pig Gold

Certainly we could all be arguing blue-faced until that mythical Next Big Thing finally arrives over just what exactly IS Pop, Powerful or otherwise. Why, a good case could be made that Irving Berlin, or either of them Gershwin Bros. for that matter, were actually the undeniable Fathers of All Things Pop.

Others will insist the genre dates ONLY back to the fine-print on some Pete Townshend-art-directed Who flyer circa East London, 1964.

Whatever the case(s) may be, THIS here Pig is more than content to define that damnable pigeonhole known as Power Pop as quite simply, quite pimply, Music that makes you Smile while it makes you Jump. Up and down, preferably. So There!

Now, taking only these two mere criteria in hand, I hereby boldly list the ten recording artists that most often make ME grin while I shake:

1. Buddy Holly and the Crickets

The seeds of the (first) British Invasion date quite a bit prior to the release of Love, Love Me Do, I’ll have you know!

For it was in the dark, damp Spring of 1958 that those grave Texans Buddy, Joe B. and Jerry Ivan made their first and, tragically, only tour of Great Britain… a tour which, in retrospect, was the galvanizing event kick-starting the entire British beat boom to follow.

Look no farther than them Beatles for evidence of just how profoundly Buddys month in England effected that nation’s fledgling power-poppers: both Lennon & McCartney wrote their first songs (Hello Little Girl and I Lost My Little Girl) under the undeniable spell of Hollys hic-cupping swagger, and shortly thereafter electrified their skiffle group in order to make the first-ever Beatle recording of, dare I say it, Buddys own That’ll Be The Day. But Beatles, Schmeatles!

The Crickets were just as fine, fine a group in their own rite, as even one listen to any of their Sixties-sounding (though FIFTIES-recorded!) hits prove. For example? Not Fade Away, Maybe Baby, Well Allright: three tracks absolutely without precedence in an era then ruled by simple slap-back, side-burned rhythm and roll.

Power Pop, to me, had its birth the moment Buddy and band first stepped inside a recording studio. If you don’t believe me, just pull out the nearest copy of With The Beatles.

2. Del Shannon

Buddy Holly may have somehow fore-shadowed the Swinging Sixties, but the equally great (and equally late) Del Shannon wrote the songs and defined the very ATTITUDE which bridged Elvis to the Beatles, Stones, Dylan et al.

Shannon’s songs, not to mention his lifestyle, both on AND off stage, were loud, captivating, and always tinged with a sorrow and fitful resignedness which resonated profoundly across both sides of the musical ocean (from Lennons early greats All I’ve Got To Do and I’ll Be Back to most every note of merit in the Bobby Fuller Four catalog).

As few others dared to in the regimented world of pre-64 Brill Building pop, Del Shannon rocked with an eerie, almost other-worldly abandon which can be heard resonating at the root of most any well-respecting P-pop song (especially in the key of A-minor!) to this day.

3. The Dave Clark Five

Like their truest American prodigies the Monkees, the DC5 were mercilessly picked on for such trivial things as wearing silly stage outfits and not playing their own instruments in the studio.

While those same potshots can also legitimately be aimed at everyone from the Beach Boys to the Byrds, Dave and his four jock-rocking buddies rightfully couldnt care less as they became the first band with a British accent to tour the United States, appear practically non-stop on The Ed Sullivan Show, and throw nearly two-dozen hits effortlessly up the international charts during a brief but mega-impressive six-year run.

Sneer if you must, but one bar of Because reveals this band had solid pop chops in the song-writing department, while tracks such as Try Too Hard and especially Any Way You Want It rock harder than anything else did on AM Radio circa 1965 (and yes, that INCLUDES the Stones, Who, and even Yardbirds).

Points must also be awarded this quintet for their never-wavering loyalty to their chosen (yep, Power-Pop) idiom: You wanna talk Consistency?

The DC5 were able to flesh out their 1967 You Got What It Takes album with an out-take or two from a 1964 soundtrack session, and nobody was ANY the wiser! Now, Id like anybody out there to try to throw Babys In Black onto Sgt. Peppers without raising a sore thumb or two.

4. Paul Revere and the Raiders

Those who might snicker derisively over the DC5s milk-white dickies (not to mention similarly pasteurized choice of songs) probably double over in hysterics at the mere thought of Revere and his Raiders, garbed in their red, white and blue idiot costumes, lip-syncing to Ooh Poo Pah Doo on some distant afternoon-TV frug-fest.

Well, what the Raiders, like Daves Five, may have had to endure in the way of disrespect, they WAY more than made up for with a veritable string of hard-popping classics (for example, their Steppin’ Stone absolutely SHREDS the Monkee version, and only those once-sexy Pistols came close to ever topping the Raiders raunchy rendering thereof).

Indeed, the wildly versatile Mark Lindsay could at once drive home ravers like Let Me and The Great Airplane Strike, to name but two, with a Jagger-like ferociousness (cool ponytail too!) then just as gamely concoct and soft-sell chewy, bubbledelic confections such as It Happens Every Day, Cinderella Sunshine and especially the incomparable Mr. Sun Mr. Moon with the wave of a tri-cornered hat.

Such indelibly dayglo-bright sounds as these last three-mentioned, which the Raiders evolved towards in their oft-forgotten later years, can still be heard coloring the Wondermints brightest moments (to cite one example) lo these three long, long decades on. No small accomplishment indeed.

(PS: and did I mention Marks cool pony-tail too?)

5. The Who

DAMN that Tommy!

The Who, thanks to that monstrosity, are cruelly destined for little more than Hard Rawk Immortality, to be spoken of in the same musty breath as Zeppelin or even (gasp!) Grand Funk to the uninformed, unwashed masses.

But let us remember that in the long-gone daze before Roger Daltrey had forsaken his tube of Dippity-Do haircreme to become the lion-tressed, chest-pounding Mountain Man of Woodstock, the Who created a stunning series of 45-RPM gems (roughly I Can’t Explain thru Call Me Lightning) and one pants-down masterpiece of a long-player (The Who Sell Out, their undeniably crowning achievement) which laid the veritable groundwork for all which became, and REMAINS, Power Pop. Period

6. Rasberries

Many would have inserted Badfinger (at least!) at this crucial point in our little History Lesson.

But to me, that most luckless of Apple bands far too often frayed their musical edges with directionless detours towards Yank-styled b-boogie when they should have been sticking to what they knew, and DID, best (ie: most anything from the magic pen of Pete Ham).

The Raspberries too often struggled with that early-Seventies duality between the bitter and the sweet as well (or, as no less an expert as Scott McCarl once explained to me, Eric Carmen never really could figure out if he wanted to be Brian Wilson or Paul McCartney).

But for a while anyways, Clevelands Finest saw fit to brave even the dowerfully denimed sea of Sabbath and Purple with defiant cries of Go All The Way and I Wanna Be With You.

Clad at their zenith in little more than ice cream-white stagesuits, not to mention supremely confident front-cover grins unseen since the hey!daze of the afore-mentioned DC5 and Raiders, the Raspberries brave battle against the all-encroaching FM bile that was soon to become The Seventies was, ultimately, in vain.

For no sooner had they’d Started Over (with the ironic-in-bucketsful Overnight Sensation) than it truly was ALREADY over for the band, and Mr. Carmen then wasted little time in becoming the McCartney many had feared hed always aspired to.

Still, what those Raspberries achieved in their criminally short reign almost single-in-handedly rescued All Things Power Pop from a fate worse than Linda Ronstadt.

7. ABBA

It was deep inside an ancient issue of Bomp! Magazine where Greg Shaw first warned us that, yes, the Groovies new Shake Some Action was a beaut, but equal turntable-time was also deserved by this new (to America) Swedish quartet who seemed to be picking up where no less than our beloved Mamas & Papas had once left off.

It took but one spin of Ring Ring to convince ME that Mr. Spectors fabled but creaking Wall of Sound had been erected proudly anew, and that sweet, shimmering Powerful Pop was once again being created in some far-flung land across the Atlantic.

Well, suffice to say that by the time Agnetha, Frida, Benny and Björn HAD finally invaded the American Top Ten, it was in their slick new guise as Dancing Queens (alongside those similarly once-p-poppin Brothers Gibb, ahh my).

Nevertheless, from ABBAs very first record to their very last (1982’s criminally over-looked Under Attack), these four polar poppers created deep, unimaginable magic in each and every groove they manufactured.

Why, they even made Armed Forces (by that OTHER Elvis) sound semi-palpable to American ears! Sorta.

8. The Ramones

These true visionaries had the suicidal bad luck to creep above the Underground at just about the same moment as their mutant offspring the Sex Pistols, Clash, etc. etc. did, and as a result, what should have become the greatest American cartoon series since The Archies ended up as little more than the leather-jacketed, New Yawk punch-line to several of the music industry’s least flattering bathroom jokes.

The Ramones deserved better, and Still Do, by the way. In deftly trolling the best of pops past (Beach Boys song-craft buoyed by vocals which somehow crossed Ronnie Spector with Peter Noone!) and by buzz-sawing it savagely into the Eagle-infested wasteland known as Rock and Roll 1976-vintage, the Ramones, and the Ramones alone, kept the truest-of-blue Power Pop spirit alive when few others had the guts, not to mention brains, to produce much better than roteful sub-RUMOURS riff-offs.

These guys landmark first shows in Britain had as profound an affect on that nation as Buddy Hollys tour a decade earlier (it was said that most everybody in the Ramones initial U.K. audiences either started a band or a fanzine the morning after those concerts), and had America half a brain, or at least a bit more COURAGE, culturally-speaking, Joey, Johnny, DeeDee and Tommy/Marky/whatever could have easily ruled the airwaves for at least the duration of the Reagan administration.

9. Bill Lloyd

Let us not forget the bounty of wicked pop delights which have been faithfully gushing from Nashville, Tennessee since nigh on before you or I were born.

Forever mistreated as pops poorer (and dumber) cousin, Country Music has provided warm and loving homes for some of this nation’s greatest-ever song-smiths.

Two such one-four-five wizards got together in the mid-Eighties, called themselves Foster & Lloyd, and all but revived the ragged legacy of Don & Phil Everly (themselves long-standing, down-south p-pop giants) with a guitar-driven, bigger-than-the-sky sound which was alone howl of sanity in an otherwise increasingly diverse, sonically-challenged audio landscape.

Within three glorious years however, after routinely being branded too-rock-for-country-radio and/or too-country-for-rock, Radney Foster set out upon his own way, leaving Bill to finally indulge his Big Star-meets-Bacharach fantasies to the utter fullest.

The results to date have been a clutch of albums (especially the wholly magnificent Set To Pop) which are destined to be forever-after recognized as no less than rock-solid totems to the entire great new Nash-Pop scene, a scene which, by the way, is just now beginning to percolate out of Music City towards the ears and hearts of power-poppers everywhere.

Please try to remember, though, that Bill Lloyd did it first – and, so far, he’s done it BEST.

10. Whatever YOU’RE spinning right now!
(me? It’s a toss-up today between The Lolas and Puffy AmiYumi)

Because, as always,Where theres Noise, theres Hope.

So everybody: Keep searching, Keep purchasing, Keep listening to (and, whenever possible, heading out to see) any and all sounds around which strike your particular fancy by continuing down the noble melodic paths of the above-mentioned past masters.

Promise?

by Gary Pig Gold

Ständigt. Och hittar man det inte i dagens skivflod kan man alltid gå tillbaka till den gyllene perioden 1976-79. Hans Olofsson står för urvalet av guldkornen – den här gången med ögonen riktade mot USA.

För drygt tio år sedan kom en samlings LP som hyllade punk och varnade oss för jazz. Med hjälp av ett par smärre förändringar skulle budskapet idag kunna lyda:

“Dansmusik är trevligt – popmusik är farligt” eller varför inte “Rytmer är trevligt – melodier är farligt”.

Det är alltså fult med melodier idag. Ibland går det dessutom så långt att så fort en låt innehåller både melodi och gitarr är risken stor att den blir stämplad som skabbigt 60-tal. Jag har inte det minsta emot utveckling men man måste komma ihåg att den kan var på både gott och ont.

Tanken att det faktiskt går att kombinera både rytmer och melodier försvann tydligen någon gång i början av 70-talet. Det har blivit ungefär som med bilar, tekniken har gått framåt, men designen har blivit sämre. Som popälskare lider man alltså alla helvetets kval just nu. Acid House-musiken drar fram som människorna i Orwells 1984, identitetslös, historielös, zombieliknande… I fortsättningen vill jag alltså inte höra ord som scratch, groove och remix eller se kepsar, kedjor och cykelbyxor.

Vi skall istället gå tillbaka till den tid när solen sken, gräset var grönt och fåglarna sjöng “Every Summer Day”. Tillbaka till popmusikens sköna värld, med andra ord – närmare bestämt till den amerikanska popen 1976-79. Varför just de åren? Anledningarna är två: för det första var 1976 året då, som ni vet, saker började hända.

Själv var jag emellertid inte särskilt engagerad i den engelska scenen, utan fann mer gemenskap med USA:s nya popvåg (på den tiden kallades som bekant allt allting för New Wave – något som ter sig ganska främmande. Jag menar: vad hade egentligen Suicide och Blondie gemensamt?). För det andra fanns det fanns det visserligen mycket bra pop även i början av 70-talet, men har sett tillräckligt med till exempel Big Star hyllningar redan.

Ni kommer få ett eget speciellt poplexikon från A till Z. I detta nummer behandlar vi A till L, resten får ni njuta av i nummer två av Now & Then. I nummer tre kommer dessutom tips om bra singlar från perioden samt summering i form av en personlig topplista.

JANE AIRE & THE BELVEDERES

Får jag presentera popbranschens mest hemlige låtskrivare. Liam Sternberg heter han. Ta er en titt på alla pop-plattor ni har hemma. Hans namn lär dyka upp flera gånger. Bland annat skrev han Bangles monsterhit Walk Like An Egyptian, så lite stålar lär han väl ha tjänat.

På Jane Aires första och enda LP Jane Aire & The Belvederes [Virgin V2134] står han för hälften av materialet. Med Jane Aire är jag dock redan ute på farlig mark när målsättningen är att presentera amerikansk pop.

Jane kommer visserligen från Akron men gjorde karriär i England. Det var 1979 som nämnda LP kom, och vilken LP det är! Det känns som att lyssna på amerikansk flickpop från 60-talet, samtidigt som det finns ett aldrig sinande förråd av godis framför en.

Det som först sväljs är två underbara versioner av gamlingarna Breaking Down The Walls Of Heartache och Come See About Me. Men här finns mer.

Den självklara balladen Duke Of Love samt de snabba poplåtarna Take It To The Next Wave och Life After You. Phil Spector hade älskat den här plattan. Själv fortsätter jag att proppa i mig godis.

THE BECKIES

Om ni befinner er i USA och dessutom vet i vilken stad Michael Brown bor men inte har fått hans telefonnummer, innebär detta inga större problem. Bland alla andra med samma i telefonkatalogen Michael Brown. Yrke: popgeni (eller popsnickare). Mellan åren 1967 och 1976 bevisade han detta åtskilliga gånger på sex plattor med fyra olika grupper.

Mina favoritplattor i hans produktion är Left Bankes första LP Walk Away Renée/Pretty Ballerina [Smash SRS-67088, 1967] och så hans fjärde grupp Beckies första och enda LP Beckies [Sire SASD-7519, 1976].

Karln har helt enkelt en otrolig förmåga att med hjälp fantasifulla och genomarbetade arrangemang skapa en mycket vacker och stämningsfull musik.

Han glömmer dessutom aldrig popkänslan. Beckies LP består av elva små mästerverk och borde aldrig fått försvinna i pophistoriens dunkel.

BLONDIE

Är det verkligen nödvändigt med ännu en genomgång av av Blondies plattor frågar sig den nyfikne. Var inte målsättningen att få oss att upptäcka obskyra amerikanska pop-plattor istället?

Förvisso, men med tanke på alla tredje klassens Blondie-kopior som har dykt upp de senaste åren (Primitives, Tranvision Vamp, Darling Buds m fl) tycker jag att det är dags att damma av dem igen.

Om inte annat så för att visa att gammal är äldst.

Blondies fyra första LP ligger alla i en elitserien, medan kopiorna aldrig kommer längre än till kvalserien… Jag minns fortfarande chocken efter att ha hört dem för första gången en alldeles speciell sommardag för 13 år sedan. Låten hette X-Offender och inget har varit sig likt sedan dess. Blondie var helt enkelt den felande länken mellan den amerikanska 60-talsflickgruppen Shangri-Las ljuvligheter och den nya vågens energi.

Debuten Blondie [Private Stock PS 2023, 1976] är fortfarande min favorit – kanske för att vi var så få på den tiden. De tre följande plattorna har ni givetvis, men låt mig bara påpeka att mina favoritspår sällan släpptes på singel. Låtar som Pretty Baby, 11:59, Shayla och speciellt Slow Motion får bara inte glömmas, någonsin.

För de som kanske inte upptäckt Blondie heter plattorna, Plastic Letters [Chrysalis CHR-1166, 1978], Parallel Lines [Chrysalis CHR-1192, 1978] och Eat To The Beat [Chrysalis CHR-11225, 1979].

ERIC CARMEN

Lider ni också ibland med dagens ungdom? De har det inte lätt. Tänk er att få sin första kontakt med musik genom Kaj Kindvall och Pepsi-sponsrade videor, istället för med en smäktande, men ändå tuff Eric Carmen, som på radion sjöng om att han så gärna ville ha en hit (Overnight Sensation, Raspberries).

När han väl dök upp hos Kaj Kindvall, med jag tror det var I Wanna Hear It From Your Lips 1985, var det inte precis lika övertygande. Eric Carmens karriär har verkligen pendlat mellan höga berg och djupa dalar.

Rapberries fyra mästerliga plattor 1972-74 markerar väl toppen på hans bergsbestigarkarriär, men även hans första solo-LP Eric Carmen [Arista AL-4057, 1976] bjuder på flera höjdpunkter.

Vi glömmer väl i och för sig All By Myself (kunde han inte ha gett den till Chicago istället?). I Sunrise och My Girl får vi istället höra honom när han är som bäst, sommarstänkt “jag vill gå ut och ta hela världen i min famn” – pop.

That’s Rock’n Roll är en sagolik hyllning till de senaste 35 årens mest hälsosamma sjukdom, och hans version av Drifters gamla On Broadway överträffar faktiskt originalet.

Hans följande plattor ställer jag mig dock mer tveksam inför. Det finns visserligen ett par bra låtar på varje, men han ligger ständigt på gränsen till det oengagerade och utslätade.

THE CARS

Inte heller alltför obskyrt, men när de debuterade 1978 med Cars [Elektra 6E-135] kunde väl ingen ana vad som skulle komma senare.

Debuten skiljer sig från många av grupperna i denna artikel, mycket på grund av Cars annorlunda sätt att närma sig popmusiken.

Många av låtarna har en annorlunda ljudbild än vad som är brukligt inom denna genre. Andra LP:n Candy-O [Elektra 5E-507, 1979] har några lyckade spår men är en aning för ojämn.

CHEAP TRICK

Cheap Trick, årtiondets skämt eller en genialisk popgrupp? Det är det här med imagen.

Två killar som kunde kittla tonårsflickornas fantasi, en tredje med ett utseende som till och med hade kunnat få Carl Bildt att framstå som en komiker och så den fjärde… hur kan man på ett hyfsat sätt beskriva en förvuxen barnunge?

Det blev ju inte bättre av att han dessutom var gruppens viktigaste medlem…

När Cheap Trick debuterade på LP 1977 hade de redan en lång historia bakom sig. Tre av medlemmarna hade redan 1969 gjort en LP under namnet Fuse, och 1973 kom sångaren Robin Zander med i gruppen.

Efter ett par år av turnéer låg så debutplattan på diskarna. Cheap Trick [Epic PE34400, 1977] är i och för sig ingen dum debut, men det är de två nästföljande plattorna In Color [Epic PE 34884, 1977] och Heaven’s Tonight [Epic JE 35312, 1978] som gör att de har fått plats i denna exklusiva skara.

De innehåller klassiker som I Want You To Want Me, Surrender och On Top Of The World, alla framförda med ett stort flin på läpparna.

Att de dessutom hade den goda smaken att göra Moves California Man, gör inte saken sämre. Gruppens popularitet ökade stadigt, speciellt populära var de i Japan.

Därifrån kom också den konsert som gav upphov till live-albumet Cheap Trick At Budakan [Epic JE 35795, 1979]. Jag är alltid misstänksam mot live-plattor och mina farhågor besannades delvis. Här finns tyvärr det vanliga köret med utdragna låtar och en del andra onödiga utflykter. Från samma år fick vi också en försmak inför fjärde studiealbumet i form av den utmärkta singeln Voices [Epic 50814].

Efterföljande LP Dream Police [Epic FE 35773] lever tyvärr inte riktigt upp till förväntningarna. Titellåten och Everything Works If You Let It är emellertid fina. Vad som hände under 80-talet med gruppen är ett stort mysterium. De fick till slut sin etta med The Flame för två år sedan, men vem orkar bry sig.

DUROCS

Pop-a-lama. Världen är ibland full av små lyckliga ögonblick. Låt oss ta vara på de små magiska stunder som finns och göra det bästa av dem. Om tio år har alla glömt dem, men varför inte leka medan vi kan.

Med detta motto stegade herrar Scott Matthews och Ron Nagle in i studion några varma sommardagar 1979, på bästa Phil Spector-Nick Lowe-humör. Ut strömmade lekfull, livsbejakande popmusik. Plattan heter förresten också Durocs (debuten ska ha samma namn som gruppen eller artisten) och återfinns på Capitol ST-11981.

FLAMIN’ GROOVIES

Flamin’ Groovies, gruppen som är föremål för den ena hyllningen efter den andra. Det är då kanske på tiden med en betraktelse ur en liten mer neutral synvinkel.

Missförstå mig inte, några sågningar av gruppens plattor kommer inte att förekomma (Groovies ligger trots allt på min “All Time Top 10”).

Jag kan emellertid inte instämma helt och hållet med dem som anser att allt efter Flamingo är optimal musik.

Nu skall artikeln handla om åren 1976-79 och detta begränsar urvalet till tre riktiga studioplattor. Shake Some Action [Sire SASD-7521, 1976] behöver ingen närmare presentation. För mig är det också ett av de bästa pop-albumen som gjorts.

Men sedan börjar problemen. Now [Sire K-6059, 1978] är en utmärkt platta även den, men den måste betraktas ur två synvinklar; hur många egna låtar som är bra, och hur många av coverlåtarna som överträffar tidigare bästa version. På två år har de bara lyckats åstadkomma sex nya låtar och av dem kan väl ingen på allvar påstå att Yeah My Baby tillhör någon av Groovies mer minnesvärda alster, knappast heller All I Wanted.

Min favorit bland de egna låtarna är Don’t Put Me On men den är delvis en omarbetad version av en av gruppens tidigare låtar (Blues From Phillys). Beträffande coverlåtarna måste ni väl ändå hålla med om att Feel A Whole Lot Better, Ups And Downs och Paint It Black (som kom på den svenska upplagan) har gjorts bättre i original.

Problemen blir än mer akuta på Jumpin The Night [Sire K-6067], 1979]. Denna gång har de dessutom valt underliga coverlåtar. Jag hoppas verkligen att Roger McGuinn och David Crosby har sluppit höra 5D respektive Lady Friend (jämför covervalen på Shake Some Action).

TOMMY HOEHN

Tommy Hoehn tillhörde liksom Scruffs (kommer i nästa nummer) kretsen kring det lilla bolaget Power Play, ett försök att återge Memphis sin forna glans. Vi vet hur det gick med det försöket. Efter en singel med gruppen Prix fick han kontakt med Power Play, och efter en solosingel på bolaget kom LP-debuten 1978 med Losing You To Sleep (men nu på London SH-U 8536, engelskt skivnummer).

Plattan är inspelad i Ardent Studios och en viss Alex Chilton finns med på ett hörn.

På omslaget är Hoehn kusligt lik en nerbantad Carl Wilson. Musiken då? Jo, eftersom han är med här så klarar han sig med godkänt men inte mycket mer. Hey Polarity och titel låten höjer sig över mängden, men efter en genomlyssning är inte längtan att vända tillbaks till första sidan alltför stor. Om det nu finns likheter med lillebror Wilson till utseendet, så påminner hans röst ibland om Alex Chilton men roligare än så blir det inte.

JULES AND THE POLAR BEARS

De senaste åren har vi hört mer OM och AV popsnillet Jules Shear än MED honom.

Gamla flickvännen Aimee Mann i Til’ Tuesday gjorde en hel LP medavskedslåtar till honom (bland dem pärlan J For Jules) och både Bangles, Cindi Lauper och Tommy Conwell har satt in pengar på banken till honom genom att göra hans låter till hits
- medan han själv kämpat i motvind, senast med nya bandet Reckless Sleepers och sin akustiska Sverige-inspelade LP.

Den utvecklingen är svår att föreställa sig när man lyssnar på debuten med Jules And The Polar Bears, Got No Breeding [Columbia JC-35601, 1978]. Sällan har skivspåren brunnit av självförtroende som i titelspåret. Jules, med sin nasala röst, rabblar fram orden som en subterranean homesick young man som måste säga allt NU! Bandet står som på tå och spelar i ett hetsigt, svettigt tempo – med korta, eldiga stick av en elva man stark blåssektion.

Det låter som om de skall erövra världen och när de sedan glider över i den ljuvliga, behagligt gungande Soul Of Many Places förstår man att här handlar det om pophistoria. Visserligen bara ett kort avsnitt, men ändå. Hela Got No Breeding speglas av samma kaxiga självsäkerhet – skapad av fem unga män (förutom Shear även Stephen Hague, keyboards, Kenny Altman, bas, den förträfflige Richard Bredice på gitarr och David Beebe, trummor) som samlat en hög av hits och bara väntat på sin tur.

Och lika tuffa som de är i Got No Breeding och You Just Don’t Wanna Know, lika ljuva är de i Home Somewhere och Lovers By Rote – men med texter som sticker ut som ett finger i en söt efterrätt (för att nu låna Nisse Hellbergs favoritliknelse), med mörka minnen och träffsäker vardagscynism. Glatt pop-tralala har aldrig varit Shears modell… Uppföljaren Fenetics [Columbia JC 36138] året därpå är också av god klass, men utan samma starka melodier.

Och när ändå bara en handfull skivköpare var intresserade upplöstes polarbjörnarna i slutet av 1980. Julle själv gick vidare och gjorde, med Todd Rundgren som producent och Stephen Hague bland musikerna, solo debuten Watch Dog 1983. En lika klart lysande poppärla som banddebuten. Men det är en senare historia…

GREG KIHN

Popbranschen är märklig. Här kämpar Greg Kihn på skiva i sju år och sedan kommer genombrottet med en av hans sämsta låtar Jeopardy (jag tänker inte ens nämna skivnumret) och vi tidigare frälsta gapar av förvåning och förtvivlan.

Greg Kihn tillhörde det numera ökända stallet från bolaget Beserkley som även hade namn som Jonathan Richman och Rubinoos.

Fyra LP fick vi förmånen att ta till våra hjärtan från den gode Greg under 70-talet.

Därefter försämrades kvaliteten gradvis, men ni vet hur det är då genombrottet verkar vara flera mil bort och fordringsägarna börjar knacka på dörren… 1976 kom i alla fall debutplattan och Greg Kihn [Beserkley BZ 0046] är inget han behöver skämmas för.

Nu innehåller plattan inte så mycket pop, utan mer en lågmäld framtoning ungefär i Jackson Browne och Elliott Murphy. Detta hindrar mig emellertid inte från att plocka ut favoriter som Any Other Women med sin påträngande refräng eller Kid From Louieville där Greg visar att han redan på den tiden var beundrare av nämnde Murphy. Ett plus också för hans version av Jerry Butlers gamla He Will Break Your Heart.

Inför andra albumet Greg Kihn Again [Beserkley BZ 0052, 1977] hade han skaffat sig ett stadigt kompband, och det känns underligt att de inte nämns som kompgrupp. De backar nämligen upp hans gitarr (behöver jag nämna att det är en Rickenbacker?) och ger musiken den extra lilla poptouch som behövs. Mest omskriven är kanske hans version av Springsteens For You men även det egna materialet har utvecklats.

Politics är till exempel kryddad med Buddy Hollysound, en alldeles ljuvlig skapelse. Och som om detta inte var nog gör han Hollys Love’s Made A Fool Of You också. Again rankar jag som hans kanske bästa LP och efter detta lilla mästervek framstår tredje LP:n Next Of Kihn [Beserkley BZ 0056, 1978] som något av en besvikelse.

Avsaknaden av ett kommersiellt genombrott tar sig tyvärr uttryck i ett planlöst irrande mellan olika stilar. Här finns visserligen tuffa rocklåtar som Cold Hard Cash och Museum men många spår bär dessvärre anonymitetens stämpel över sig. Och en pop-LP med bara åtta låtar – så gör man bara inte.

Vår vän tog dock en gruvlig revansch med fjärde LP:n With The Naked Eye [Beserkley BZ 10063, 1979] som är tillbaka i Again-land.

REGGIE KNIGHTON

Reggie Knighton dök upp som gubben i lådan 1977 för att försvinna lika snabbt ett år senare. Ingen verkade heller ha någon kännedom om hans tidigare förehavande, och därför har jag tyvärr inga fakta om honom.

Debuten Reggie Knighton [Columbia PC 34685] hyllades som något av ett mästerverk av en enig svensk kritikerkår.

Och visst är den bra, men i ärlighetens namn ganska ojämn. Knighton verkar osäker på vilket ben han skall stå och resultatet av det blir tyvärr ett par hårdrocksflirter för mycket.

Det är istället i balladerna han visar sin styrka. Trilogin Fidelity, Tricentennial Woman och speciellt All Night Long räcker för att albumet trots allt räknas till 1977 års bättre. I dessa tre alster visar han med sin kombination av slagkraftiga melodier och humoristiska texter att kärlekstexter inte enbart behöver vara banala. Vad sägs till exempel om följande rad från All Night Long:

“I don’t wanna be no Adolf Hitler, baby, I just wanna sing my lovesongs to you” (byts senare ut mot Charles Manson).

Uppföljaren Reggie Knighton Band [Columbia PC 35286] kom året efter och nu var Reggie hopplöst vilse i hårdrocksdjunglen. Ack, så det kan gå.

THE LAST

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, som bekant, och den sista gruppen i del 1 av artikeln är väl värd att vänta på. The Last förtjänar sitt utrymme, speciellt med tanke på att de kämpat länge med sin egen filosofi i en hård och oförstående värld.

Gruppen bildades 1976 med mottot: “Dedicated to the abolishment of regressive and boring music trends, and the revival of those musical forms that made life in the 60’s so exciting, in the belief that one has to go backward in order to get forward”.

Naturligtvis förstår ni att detta var alldeles för svårbegripligt för den stora massan, indoktrinerad med Led Zeppelin, Styx, Eagles m fl. Gruppens starka medlemmar var Joe Nolte på sång och gitarr samt Vitus Mature på keyboards. Vid årsskiftet 1977/78 kom deras debutsingel She’s Don’t Know Why I Am Here på eget bolag. Låten är en underbar kombination av gammalt och nytt. Tänk er Byrds i new wave-kostym så får ni en god uppfattning hur det låter.

Så småningom hamnade gruppen under Greg Shaws vingar och 1979 fick skivköparna det oerhörda privilegiet att få höra gruppen på en hel LP. Albumet L.A. Explosion! [Bomp-BLP 4004] kunde blivit en av de där plattorna som man tar med sig till den berömde öde ön, men tyvärr har gruppen tagit sig vatten över huvudet.

Den innehåller nämligen 14 egna låtar och en oinspirerad version av Be-Bop-A-Lula. I gengäld är det som är bra så (…) bra att det hade behövts en svordom i parantesen. Every Summer Day är en låt – nej ett stycke – som har fascinerat mig i mer än tio år nu.

Det är lätt att irritera sig på nostalgiflykten i låten, men en början som “I wanna go back to when the world was free, when all my friends were just like me, Southern California 1963…” faller åtminstone jag pladask för.

Det är dessutom ingen nackdel att melodin är av det himlastormande slaget – det finns faktiskt mer eller mindre två låtar i den. Huvudtemat består av att Beatles möter Beach Boys med Four Seasons som tillfälliga besökare. I mittpartiet får de även besök av Ventures och Eddie Cochran. Jag rankar faktiskt låten som en av de 20 bästa jag någonsin hört… I This Kind Of Feeling låter de som Beatles i slutet på 1963 och låten hade stått sig utmärkt på With The Beatles.

She Don’t Know Why I Am Here finns med även här och bildar tillsammans med Looking At You, Century City Rag och Someone’s Laughing den bästa och godaste sexpacken någonsin. Varför är då inte albumet det optimala mästerverk som det kunde ha blivit?

Jo, som sagt så håller dessvärre inte det egna materialet fullt ut. Ett par tvivelaktiga punkförsök drar ner betyget. Tänk om de hade gjort som Flamin’ Groovies Shake Some Action, åtta egna och sex väl utvalda covers. Tanken svindlar…

Under 80-talet har gruppen gjort ett par plattor, nu mer i någon sorts psych-pop-stil. Resultatet är dock på sin höjd godkänt.

DENNIS LINDE

Dennis Lindes musik kanske inte håller sig inom popens ibland snäva ramar. Mitt humör befinner sig emellertid på en konstig nivå just nu, och därför platsar även han i denna elitserie.

Dennis Linde ja, det var väl han som skrev Burnin’ Love en av Elvis få anständiga låtar under 70-talet, tänker somliga av er. Sanningen är som vanligt inte lika enkel. Efter en debut 1970 med en LP som är så bortglömd att jag bara för ett par år sedan fick reda på att den existerade, gjorde han två utmärkta plattor på Elektra i början av 70-talet.

Han verkar tillhöra det fåtaliga klientel som kan, utan minsta fördomar eller rädsla, blanda ihop en alldeles speciell deg av olika stilar. Lyckligtvis fick vi åtminstone en chans att höra honom på en LP under de här gyllene popåren.

Under The Eye [Monument MG 7608, 1978] är en något ojämn platta, det skall erkännas, men det som är bra är nästan å andra sidan… (se The Last). There Goes My Baby Again med sitt ringlande piano och tunga trummor tillhör periodens mer ljuvliga ögonblick. Titellåten och The Good Ship Rock And Roll är två utmärkta låtar i gränslandet mellan pop och rock.

Gamla Ghost Riders görs i ett mycket modernt arrangemang som borde vara dömt att misslyckas, men på något oförklarligt sätt lyckas Linde ro båten i land. Hela LP:n är förresten fylld av behagliga rymdliknande ljud som gör denna platta till en kosmisk upplevelse. Till sist: hur kan en talang av Lindes dignitet bara försvinna?

P.S. Fy på mig: jag glömde underbara popballaden In The Music.

RICHARD LLOYD

Det har hänt ett par gånger i pophistorien. Gruppen har upplösts eller en inflytelserik medlem har lämnat in och alla förväntar sig att stjärnan skall gå vidare mot en framgångsrik solokarriär.

Men i ett par fall har vi fått ett annat händelseförlopp än väntat. Jag tänker bland annat på Soft Boys, ELO och engelska The Beat.

I Televisions fall blev vi inte lika överraskade. Tom Verlaine lyckades bäst om vi räknar i kommersiella termer.

Att den bästa av hans solo-plattor inte på långa vägar når upp till Richard Lloyds debut-LP Alchemy [Elektra 6E-245, 1979] är dock en helt annan sak. Tyvärr är inte Alchemy någon LP som brukar nämnas alltför ofta då listor skall sammanställas. Redan vid utgivningen slog Elektra något slags omvänt rekord när det gäller kostnaden för marknadsföring och skivan passerade obemärkt förbi den stora skaran av lata skivköpare. Vi få som har skivan vårdar säkert den mycket ömt och det finns det anledning till.

Betyg som magisk eller kommentarer som mästerverk kanske lite utnötta vid det här laget, men det är någonstans i dessa trakter som vi trots allt hamnar. Stilen på Alchemy befinner sig långt från Televison- land. Istället handlar det om enkel, melodiös gitarrpop och gitarrsolona lyser nästan med sin frånvaro. Lloyds röst känns heller inte lika ansträngd att höra på som Verlaines.

Det är dessutom en av de alltför fåtaliga gånger som synthesizers har använts på rätt sätt. Låtkvartetten Alchemy, Woman’s Ways, Should Have Known Better och Blue And Grey får mig att överleva vintermånaderna varje år. Speciellt Blue And Grey med sin mystiska, sorgsna och oerhört vackra melodi, gitarrerna som klättrar på varandra – och en stämsång som får det att att klumpas i halsen.

Och hur lyckas han få en orgel att låta som en flöjt? Efter debuten stängde han tyvärr in sig med sprutan och när han efter nästan fem år kom tillbaka från andra sidan var det en trött och gammal Richard Lloyd vi fick se. Hans inspelningar från 80-talet har inte varit direkt dåliga men känns ändå så förbannat tragiska på något sätt.

HANS OLOFSSON
Ursprungligen publicerad i Now & Then #1, 1990.

Which makes a book such as the one I write of today even more special, and without a single doubt worthy of your very own careful study.

True, in a market already too glutted with Fortieth Anniversary re-servicings of everything from Woodstock to the Stones’ Altamont misadventures, one would hardly be blamed in passing by yet another study of Los Angeles pop culture from its equally distant, if Golden age. Somehow though, veteran SoCal rock historian Harvey Kubernik’s bountiful new Canyon Of Dreams book is the joyous exception to the patchouli-drenched rule: It is both lush in layout and deep in detail, of not only the musicians, but the arrangers, club owners, publicists and even architecture behind an era roughly stretching from Art Laboe to Slash. Or, as the author himself tells me, “We needed a print ride from 1914 to 2009. I took the challenge.”

“I knew my highly passionate writing style and implementation of the oral history structure could really bring readers into a real/reel world from my native viewpoint.”And Kubernik’s approach, like a spin off the Strip itself, is one perfectly chaotic, wildly colorful concoction wherein Donovan rubs coffee table-sized pages with the Firesign Theatre and Eric Burdon, only to find Glen Campbell bumping lazily into Andrew Loog Oldham by way of Rick Rubin and the Mamas and Papas.

Then, just a thumbnail away, hitherto unimaginable El Lay links between the Mothers and the Monkees are irrevocably connected as never before in print, while unsung musical heroes aplenty – from Three Dog Night’s Danny Hutton to original Canyon Queen Jackie DeShannon (as opposed to Joni Mitchell) – are not only illuminated, but speak at gorgeous length in their very own words throughout these twenty-full chapters. Myths are dispelled (such as the real origins behind Messrs. Crosby, Stills and Nash’s much-debated initial meet-up) while just as many legendary Hollywood stories remain as unconfirmable as ever …and most frustratingly, fascinatingly so, I must just add.

Meanwhile, besides all the obvious Cast of Characters along the way, we’re after all these decades finally introduced to such seminal figurines as Nurit Wilde (Canadian expatriate who parlayed a lighting booth gig at the Whisky A Go Go into life as a sometimes intimately-involved photographer-to-the-stars), not to mention other such, as Papa John Phillips once sang, young girls who came to the Canyon and never ever went completely home. But, as Kubernik confidante Ray Manzarek writes in his most knowing Foreword, “all soft and bejeweled and feathered and wrapped in their soft garments from antique clothing stores,” these, yes, L.A. Women play an intrical part in the proceedings, above and far, far beyond simply providing horizontal pleasures for the myriad curly guitar strummers they, and now we, duly encounter along the way.

And capturing this all, as he continues to this very day (his own Under The Covers documentary is also Required Viewing, by the way) is none other than the truly gifted Henry Diltz, whose photographs of all things Laurel – and then some – are lovingly reproduced throughout Canyon Of Dreams in stunning, revelatory glory. To cite but one example, his somehow innocent yet simultaneously striking image of a young, unguarded Linda Ronstadt on page 163 more than lives up to its caption (“Barefoot and Breathtaking with Killer Pipes”) while at the same time showing more behind two brown eyes than with the proverbial thousand words, no matter how well chosen they may indeed be.

Yes, that is precisely the kind of book Kubernik has produced. And like the people, the places, and most absolutely the music of which he and his assembled multitude speak, the editorial approach and even layout itself remains as flippantly sun-baked as one would expect when grappling with the reminiscences of Kim Fowley, Pamela Des Barres and Micky Dolenz. Because after all, as The Man Who Invented The Rolling Stones explains right there on Page 45, in L.A. “we had fun getting it done.”

“My roots go back to the mid-Fifties in this town,” Kubernik explains. “I was born at Queen of Angeles Hospital, overlooking the Hollywood 101 Freeway at the border of Los Angeles and East Hollywood. I graduated from Fairfax High School. Do I have to even say anything else?”
 
Well, as the above-mentioned Danny Hutton exclaimed, “Harvey, you did a book about forty years, not four years. You did a book not about the same seven people or bands, but seventy people!” And somehow, so much more as well.

Read Canyon Of Dreams today, and read it often.

by Gary Pig Gold

Available Today
from…..
Amazon (US)
Adlibris (Sweden)

Read more

Mostly because of the lyrics which caused the national radio to avoid it. Singing about an unwanted pregnancy wasn’t exactly radio friendly back then. This clip (from Swedish TV) shows them from their aggressive side and I don’t mean the music then. Later in the autumn they toured in England and got some really good reviews as you can see in the NME notice below.

The Picture Fram (aka The Bank Robbery)
Episode #34 [Sep 18, 1967]
Songs:
Pleasent Valley Sunday
Randy Scouse Git

Everywhere A Sheik, Sheik
Episode #35 [Sep 25, 1967]
Songs:
Love Is Only Sleeping
Cuddly Toy

Monkee Mayor
Episode #36 [Oct 2, 1967]
Songs:
No Time
Pleasant Valley Sunday

Art For Monkee’s Sake
Episode #37 [Oct 9, 1967]
Songs:
Randy Scouse Git
Daydream Believer

I Was A 99 LB. Weakling (aka Physical Culture)
Episode #38 [Oct 16, 1967]
Songs:
Sunny Girlfriend
Love Is Only Sleeping

Hillbilly Honeymoon (aka Double Barrel Shotgun Wedding)
Episode #39 [Oct 23, 1967]
Song:
Papa Gene’s Blues

The Monkees Marooned
Episode #40 [Oct 30, 1967]
Songs:
Daydream Believer
What I’m A Doing Hangin’ ‘Round?

The Card-Carrying Red Shoes
Episode #41 [Nov 6, 1967]
Song:
She Hangs Out

The Wild Monkees
Episode #42 [Nov 13, 1967]
Songs:
Goin’ Down
Star Collector

A Coffin Too Frequent
Episode #43 [Nov 20, 1967]
Songs:
Goin’ Down
Daydream Believer

Hitting The High Seas
Episode #44 [Nov 27, 1967]
Songs:
Daydream Believer
Star Collector

The Monkees In Texas
Episode #45 [Dec 4, 1967]
Songs:
Words
Goin’ Down

The Monkees On The Wheel
Episode #46 [Dec 11, 1967]
Songs:
The Door Into Summer
Cuddly Toy

The Christmas Show
Episode #47 [Dec 25, 1967]
Song:
Ríu, Chíu

Fairytale
Episode #48 [Jan 8, 1968]
Song:
Daily Nightly

The Monkees Watch Their Feet
Episode #49 [Jan 15, 1968]
Song:
Star Collector

The Monstrous Monkee Mash
Episode #50 [Jan 22, 1968]
Song:
Goin’ Down

The Monkees Paw
Episode #51 [Jan 29, 1968]
Songs:
Goin’ Down
Words

The Devil And Peter Tork
Episode #52 [Feb 5, 1968]
Songs:
Salesman
I Wanna Be Free
No Time

The Monkees Race Again (aka Leave The Driving To Us)
Episode #53 [Feb 12, 1968]
Song:
What Am I Doing Hangin ‘Round?

The Monkees In Paris (aka The Paris Show)
Episode #54 [Feb 19, 1968]
Songs:
Love Is Only Sleeping
Don’t Call On Me
Star Collector
Goin’ Down
Don’t Call On Me (reprise)

The Monkees Mind Their Manor
Episode #55 [Feb 26, 1968]
Song:
Star Collector

Some Like It Lukewarm (aka The Band Contest)
Episode #56 [Mar 4, 1968]
Songs:
The Door Into Summer
She Hangs Out

The Monkees Blow Their Mind
Episode #57 [Mar 11, 1968]
Songs:
Valleri
Gonna Buy Me A Dog
Daily Nightly

Mijacogeo (aka The Frodis Caper)
Episode #58 [Mar 25, 1968]
Songs:
Zor And Zam
Tim Buckley – Song To The Siren

Far-from-dummy Monkee Peter Tork certainly thinks so.

“He doesn’t care what the rules are and just operates how he sees fit,” Tork told the New York Post in 2007. “It is an abuse of power. I don’t know whether The Monkees belong in the Hall of Fame, but it’s pretty clear that we’re not in there because of a personal whim.”

Now sure, the Monkees (along with the Beach Boys, Byrds, even Beatles, most every Motown act, etc. etc. etc.) certainly didn’t play every single note on every single record they ever made. Nevertheless, in 1967 Jann and his fledgling zine were riding extremely high on the Monkee-bashing bandwagon, using the television rockstars as the best/worst examples of all that was unhip, uncool, and truth be told un-San Francisco in the world.

Fair enough. I remember it also took Rolling Stone over a decade to figure out the Ramones too.

Regarding that great big late-Sixties Monkees-used-session-musicians brew-ha-ha though, as Peter most rightfully points out “Jann seems to have taken it harder than everyone else. And now, forty years later, everybody says, ‘What’s the big deal? Everybody else does it.’ Nobody cares now except him. He feels his moral judgment in 1967 and 1968 is supposed to serve in 2007.”

Of course, looking at the big picture, such Fame Hall squirmishes mean little if anything over here in what remains of the real world. But let me just remind Mr. Wenner and countless other Monkee doubters out there – and yes, there’s probably just as many in 2012 as there were in 2007, to say nothing of 1967:

Forget about who really played all those flamenco breaks on “Valleri.” If you were born anywhere between the years 1955 and 1960, and consequently were just a tad too young to teethe your ears upon Pet Sounds or Revolver, like me you tuned into your local NBC-TV affiliate on the evening of September 12, 1966, sat transfixed for the next thirty minutes, and then told yourself “Hey! So THAT’S what a rock and roll band really lives, looks, sounds and acts like!”

Eating communal Rice Krispies at the break of noon, practicing in front of the patio window every day instead of going to school or work, yet always making sure to keep too busy singing to put anybody (under the age of twenty-five) down.

This was vital, and in my case at least life-changing information which just couldn’t be gleaned from spotting the occasional three-minute Dave Clark Five or Turtles performance on The Ed Sullivan Show.

But even more importantly – and, as it turns out, much more slyly and cleverly – what Peter alongside his pals Davy Jones, Micky Dolenz and Mike “Wool Hat” Nesmith really did during their fifty-eight half-hours on NBC was, for the very first time, bring the counter-culture boldly into the North American entertainment mainstream.

Really.

Gary as a young Monkee

Suddenly though, here were four seemingly happy-go-lucky kids with hair over their ears and guitars over their shoulders, without any apparent “adult supervision” such as parents or bosses in sight, living for all intents and purposes the same kind of wholesome apple-pie life as those over in Mayberry or My Three Sons.

Indeed, at the end of each broadcast day Davy always got the girl, the villains always got what they deserved, and the small-screen sun inevitably set to the accompaniment of yet another ultra-groovy new Nilsson or Boyce and Hart-penned tune (…which reminds me: long before “Penny Lane” or even D.A. Pennebaker, The Monkees damn well invented MTV too) (please, try not to hold it against them).

But for all their seemingly homespun zaniness, each week the Prefab Four were in actual fact getting up to the kind of (mis)adventures even A Hard Day’s Night wouldn’t, or couldn’t show.

Don’t just take my words for it though. Even Timothy Leary, unlike his supposed contemporaries way over at Rolling Stone, immediately saw between the cathode lines. And I quote (from Dr. Leary’s own The Politics of Ecstasy): “The Monkees’ television show. Oh, you thought that it was silly teenage entertainment? Don’t be fooled. While it lasted, it was a classic Sufi put on. An early-Christian electronic satire. A mystic magic show. A jolly Buddha laugh at hypocrisy.

“At early evening kiddie-time on Monday the Monkees would rush through a parody drama, burlesquing the very shows that glue Mom and Dad to the set during prime time. Spoofing the movies and the violence and the down-heavy-conflict-emotion themes that fascinate the middle-aged. And woven into the fast-moving psychedelic stream of action were the prophetic, holy, challenging words. Micky was rapping quickly, dropping literary names, making scholarly references: then the sudden psychedelic switch of the reality channel. He looked straight at the camera, right into your living room, and up-levelled the comedy by saying: ‘Pretty good talking for a long-haired weirdo, huh, Mr. and Mrs. America?’ And then ZAP, flash. Back to the innocuous comedy.”

And here I was as a wee tyke thinking I was just watching a live-action Rocky & Bullwinkle with amplifiers every week!

And now, many thanks to our heroes at Eagle Rock Entertainment, you need no longer roam the nether regions of your satellite dish or settle for dicey VHS-generation YouTube uploads to hear and see what all the fuss was truly about.

For once again, the entire series of Monkeeshows, along with their even-seeing-isn’t-quite-believing 33 1/3 Revolutions Per Monkee television spectacular – plus a slew of Kellogg’s cereal commercials just to put everything in their proper hysterical perspective – have all been lovingly packaged anew into two (count ‘em!) deluxe DVD box sets.

Once again we can watch Mike trading places – and prosthetic noses – with Frank Zappa before running for Mayor (and issuing forth a most somber soliloquy which seems even more relevant to today’s socio-political atmosphere). We can see Peter bargaining to regain his musical soul from a metaphorically-steeped record-biz Beelzebub, and Micky battling the evil Wizard Glick and his far from subliminal television-brainwash machine (in an episode the fuzzy-headed Monkee, by the way, also directed).

And Davy? He gets the girl(s). And also taught Axl Rose how to dance, need I remind anyone.

It’s all wacky and definitely wild throughout, you bet. But it’s particularly surprising how extremely fast-paced and ingeniously edited these half-hours are, and in Series Two especially each show began doing, saying – and showing – things on the family tube that were absolutely unseen and unheard of across the pre-Python/Saturday Night Live landscape.

Plus the music throughout is top-notch, it should go without mentioning. Even the sequences where Liberace takes a sledge hammer to a grand piano.

Come 1968 however, all that was left for The Monkees was to star in the greatest rock ‘n’ roll film ever made (it’s called Head, by the way) before paving the TV way for various Partridges, Banana Splits, and even their old nemesis Don Kirshner’s Rock Concert. Lest we never forget Mike Nesmith’s landmark Elephant and Television Parts series as well, full of the visionary and pioneering work he continues to this very date right there on his own Video Ranch Dot Com.

But for now, you better get ready to take a giant step back; back to the very beginning. To 7:30 pm, September 12, 1966. Disc 1, Episode 1 of Season 1 of The Monkees.

Why, it really is more fun than a barrelful of, well, old Rolling Stone magazines.

by Gary Pig Gold

Here you find ordering info

Monkee See, Monkee Die
Episode #2 [Sep 19, 1966]
Songs:
Last Train To Clarksville
Tomorrow’s Gonna Be Another Day

Monkee vs. Machine
Episode #3 [Sep 26, 1966]
Songs:
Saturday’s Child
Last Train To Clarksville

Your Friendly Neighborhood Kidnappers
Episode #4 [Oct 3, 1966]
Songs:
Let’s Dance On
(I’m Not Your) Steppin’ Stone
Last Train To Clarksville

The Spy Who Came In From The Cool
Episode #5 [Oct 10, 1966]
Songs:
The Kind Of Girl I Could Love
(I’m Not Your) Steppin’ Stone
All The King’s Horses
Saturday’s Child

The Success Story
Episode #6 [Oct 17, 1966]
Songs:
I Wanna Be Free
Sweet Young Thing

The Monkees In A Ghost Town
Episode #7 [Oct 24, 1966]
Songs:
Tomorrow’s Gonna Be Another Day
Papa Gene’s Blues
(Theme From) The Monkees

Don’t Look A Gift Horse In The Mouth
Episode #8 [Oct 31, 1966]
Songs:
Papa Gene’s Blues
All The King’s Horses

The Chaperone
Episode #9 [Nov 7, 1966]
Songs:
This Just Doesn’t Seem To Be My Day
Take A Giant Step
You Just May Be The One

Here Comes The Monkees (Original Pilot Film)
Episode #10 [Nov 14, 1966]
Songs:
I Wanna Be Free
Let’s Dance On

Monkees A La Carte
Episode #11 [Nov 21, 1966]
Songs:
(I’m Not Your) Steppin’ Stone
She

I’ve Got A Little Song Here
Episode #12 [Nov 28, 1966]
Songs:
Gonna Buy Me A Dog
Mary, Mary

One Man Shy (aka Peter And The Debutante)
Episode #13 [Dec 5, 1966]
Songs:
You Just May Be The One
I’m A Beliver

Dance, Monkee, Dance
Episode #14 [Dec 12, 1966]
Songs:
I’ll Be Back On My Feet
I’m A Beliver

Too Many Girls (aka Davy And Fern)
Episode #15 [Dec 19, 1966]
Songs:
(I’m Not Your) Steppin’ Stone
I’m A Beliver

The Son Of A Gipsy
Episode #16 [Dec 26, 1966]
Songs:
Last Train To Clarksville
I’m A Beliver

The Case Of The Missing Monkee
Episode #17 [Jan 9, 1967]
Songs:
(I’m Not Your) Steppin’ Stone

I Was A Teenage Monster
Episode #18 [Jan 16, 1967]
Songs:
(Theme From) The Monkees
Tomorrow’s Gonna Be Another Day
You’re Auntie Grizelda

Find The Monkees (aka The Audition)
Episode #19 [Jan 23, 1967]
Songs:
Mary, Mary
Sweet Young Thing
Papa Jean’s Blues

The Monkees In The Ring
Episode #20 [Jan 30, 1967]
Songs:
Laugh
I’ll Be Back On My Feet Again

The Prince And The Paupers
Episode #21 [Feb 6, 1967]
Songs:
Mary, Mary

The Monkees At The Circus
Episode #22 [Feb 13, 1967]
Songs:
Sometime In The Morning
She

Captain Crocodile
Episode #23 [Feb 20, 1967]
Songs:
Valleri
You’re Auntie Grizelda

Monkees A La Mode
Episode #24 [Feb 27, 1967]
Songs:
Laugh
You Just May Be The One

Alias Micky Dolenz
Episode #25 [Mar 6, 1967]
Songs:
The Kind Of Girl I Could Love
Mary, Mary

Monkee Chow Mein
Episode #26 [Mar 13, 1967]
Songs:
You’re Auntie Grizelda

Monkee Mother
Episode #27 [Mar 20, 1967]
Songs:
Sometime In The Morning
Look Out (Here Comes Tomorrow)

The Monkees On The Line
Episode #28 [Mar 27, 1967]
Songs:
Look Out (Here Comes Tomorrow)

The Monkees Get Out More Dirt
Episode #29 [Apr 3, 1967]
Songs:
(Theme From) The Monkees
A Girl I Knew Somewhere

The Monkees In Manhattan (aka The Monkees Manhattan Style)
Episode #30 [Apr 10, 1967]
Songs:
A Girl I Knew Somewhere
Look Out (Here Comes Tomorrow)
Words

The Monkees At The Movies
Episode #31 [Apr 17, 1967]
Songs:
A Little Bit Me, A Little Bit You
Last Train To Clarksville
Valleri

The Monkees On Tour
Episode #32 [Apr 24, 1967]
Songs:
The Girl I Knew Somewhere
Last Train To Clarksville
Sweet Young Thing
Mary, Mary
Cripple Creek
You Can’t Judge A Book By Looking At The Cover
I Wanna Be Free
I Got A Woman
(I’m Not You’re) Steppin’ Stone
I’m A Beliver